spirometri.se

Nebulisatorer - från vätska till aerosol
2009-04-17 10:15

Nebulisatorer

Nebula är latin och betyder så vitt jag vet ånga/dimma/moln. Egentligen är ju alla apparater vi använder för inhalationsbehandling nebulisatorer, men vi brukar avse ett antal apparater som gör om en vätska till en aerosol och som alla har det gemensamt att nebulisatorn inte hör ihop med något speciellt preparat. Man kan alltså i en nebulisator hälla i i stort sett vilken lösning som helst såvida den uppför sig någorlunda likt vatten, vilket även innebär att man kan blanda olika läkemedel och ge dem samtidigt.

Traditionellt har nebulisatorerna kunnat delas upp i jet-nebulisatorer (dvs tryckluftsdrivna) och ultraljudsnebulisatorer. Nyheter som mesh-teknik och än mer sofistikerade precisionsnebulisatorer gör dock att kategoriseringen inte är så enkel.


Nebulisatorer som drivs med tryckluft

I våra vanliga modeller av tryckluftsnebulisatorer pressas luft genom ett litet hål, uppnår hög hastighet och drar med sig vätska. Vätskan "slits sönder" dels vid första kontakten med luften, dels ofta vid den primärbaffel som strålen av luft och väska riktas mot. Ytterligare bafflar (skärmar) finns oftast för att fånga upp stora droppar som inte bör lämna nebulisatorn utan rinna ner till vätskesamlingen igen. Tryckluftsnebulisatorerna kan drivas med kompressor, med gastub, eller direkt från vägguttag på sjukhus (då det sitter en gastub eller kompressor någon annan stans). Koordination behövs sällan. En annan fördel med denna typ av utrustning är att den kan leverera stora mängder aerosol, upp till 10µL/s. Detta misstolkas dock ofta som att nebulisatorer är effektivare än andra apparater, när det i själva verket handlar om att man ofta ger mycket högre doser än med andra apparater. I och med att nebulisatorerna inte är kopplade till någon substans som finns det inga större krav på tillverkaren vad gäller aerosolens beskaffenhet. Dosen till olika delar av luftvägar och lungor kan skilja 10 ggr eller mer, trots att man hällt samma mängd i nebulisatorn från början. På den svenska marknaden är Pari, Aiolos och Maxim de vanligaste fabrikaten.

Ultraljudsnebulisatorer

I en ultraljudsnebulisator ligger vätskan i en liten kopp med en piezoelektrisk kristall i botten. När en spänning läggs över kristallen börjar den vibrera. Vibrationerna fortplantar sig genom vätskan och på ytan av vätskan bildas små droppar som liksom "knoppas av" de mycket små vågor som bildas av vibrationerna. En nackdel med ultraljudsnebulisatorerna är att vissa vätskor är svåra att nebulisera, speciellt om läkemedlet finns suspenderat (dvs inte löst utan i små partiklar i vätskan), eftersom de då inte kommer upp i de små droppar som skall knoppas av.

"por-tekniker"

En del nya tekniker har de senaste åren börjat ta sig in på marknaden. En ny nebulisator är uppbyggd som ett "nät" med en mängd små hål som ligger precis i vätskeytan och som vibrerar mycket snabbt så att vätskan pressas ut ur de små hålen och bildar droppar. Verkningsgraden (mängd aerosol som produceras i förhållande till den energi som tillförs systemet) är mycket hög, vilket gör att nebulisatorn blir liten och kan drivas med ett par vanliga batterier typ AA. Det är alltid roligt när det händer något nytt och det här tycker jag själv ser mycket lovande ut.

Respimat har efter många års utvecklingsarbete nu kommit ut som färdig produkt, men finns dock inte tillgänglig på svenska marknaden. I det fallet är ju devicen kopplad till ett läkemedel och kan inte fyllas på - och skall kanske därför inte räknas till nebulisatorerna enligt min definition ovan, men gränserna börjar bli svåra att dra; flera tillverkare har prototyper vars princip (liksom för Respimat) är att mekaniskt trycksätta en vätska som pressas ut genom så små hål att vätskans ytspänning gör att droppar bildas. Om en sådan konstruktion tillåter valfri vätska så får den nog räknas in till nebulisatorerna.