spirometri.se

Flöde/volymkurvan
2009-04-17 15:00

Flöde/volym-kurvan är nog det viktigaste redskapet vi har för att utvärdera lungfunktionen. Därför är det också viktigt att man förstår hur kurvan uppkommer. Det vi normalt kallar flödevolymkurva gäller alltså när man tar i maximalt – både i hur mycket man andas in och med vilken kraft och hur mycket man andas ut.

Flöde/volym-kurvan beskriver utandningsflödet i förhållande till den utandade volymen. Utandningen är den viktiga delen, men man kan också mäta under inandning. Kurvan är för friska relativt rak från max-flödet (PEF) till max utandad volym (FVC). Just detta – att den sjunker med volymen – beror i huvudsak på två saker; att dimensionerna på luftvägarna minskar i takt med att lungan töms på luft och att "lägesenergin" i den utspäna lungan minskar.

Vad spelar det för roll?

Jo, flödet är direkt beroende av lungornas storlek i varje givet ögonblick. Om man börjar med halvfyllda lungor så kan man inte få till ett flöde som ligger högre än flödevolymkurvan gör på mitten av andetaget. Det går alltså inte att blåsa samma maxvärden (PEF) med halvfyllda lkungor som man kan göra om man fyller lungorna helt. Därför är det helt centralt när vi talar om Flöde/volym-kurvor att det utförs på ett korrekt sätt; dvs att kraften i utandningen är maximal (så att vi kommer upp till flödesbegränsningen – den sneda linjen) och att man börjar med maximalt uttänjde lungor. Det senare kan vålla en del problem: Med en spirometer avsedd för statisk och dynamisk spirometri mäter man endast utandad luft. Apparaten har därför ingen aning om hur mycket som finns i lungorna. När man börjar andas i en spirometer startar den därför oftast på noll volym, mäter utandningen och räknar sedan om data så att kurvan börjar på noll (utandad) volym. M.a.o. missar man i början av utandningen för att man inte börjat med helt fyllda lungor ser det ut som om det fattas något i slutet av kurvan. Detta är väldigt viktigt att förstå för att undvika fallgropar i tolkningen av resultatet när patienten inte utför undersökningen på ett korrekt sätt. En rekommendation är att leta upp en spirometer och se efter vad som händer om du jämför en maximal manöver med en halv inandning före utandningen.

Kvalitetskontroll

Det vi kallar flöde/volymkurva heter på engelska Maximal Expiratory Flow Volume Loops. Ordet "maximal" är centralt. Allt man ritar upp i ett flöde/volym-diagram är ju definitionsmässigt flöde/volym-kurvor, men när vi säger "flöde/volymkurva" så är det nästan alltid den maximala flöde/volymkurvan vi menar. Hur vet vi då att en flödevolymkurva är maximal? Jo, om man testar en person flera gånger och kurvorna ser väldigt lika ut så kan man räkna med att personen har tagit i maximalt. Det är väldigt svårt att få samma värden gång på gång om man inte tar i för fullt. Jämför med att mäta din längd - det blir inte samma värden från gång till gång om du inte sträcker på dig ordentligt. Det vi söker är alltså reproducerbarhet. För att en flödevolymkurva skall vara "godkänd" skall undersökningens bästa och näst bästa FEV1 inte skilja mer än 5%. Detta gäller också FVC. Om man undersöker svårt sjuka kan detta var ett problem. Med unga friska kommer man ofta ner i skillnader som bara är ett par procent.

Förutom att man skall sträva efter en reproducerbarhet så behöver också den enskilda flödevolymkurvan ha vissa egenskaper: Den skall starta väldigt snabbt (dvs gå nästa rakt upp från baslinjen när utandningen startar) och den skall ha ett slut där flödena sakta sjunker - dvs man får inte sluta andas ut för tidigt. I de riktlinjer som finns inbyggda i många maskiner (och som är riktigt tuffa) så skall man andas ut åtminstone i 6 s totalt sett och dessutom skall man inte ha andats ut mer än 25 mL sista sekunden. Om man inte kan komma under 25 mL sista sekunden så skall utandningen hålla på i minst 15 s. Detta är jobbigt och det kvalitetskravet som brukar vara svårast att uppfylla.

Hur gör man i praktiken?

När man har patienten framför sig är det viktigt att till en börja med skapa ett bra klimat för undersökninge. Hör efter om det är något som patienten oroar sig för och red ut detta så går det lättare sedan. Ha patienten sittande i en stol - det är enklare för både dig och patienten (och sitt själv också). Se till att patienten har papeprsnäsdukar inom räckhåll och använd näsklämma. Berätta vad som skall hända och tala om att det inte gör något om det blir lite fel första gångerna. I det här läget är det ofta mycket snabbare att visa själv och låta patienten prova ganska tidigt, än att försöka förklara all i detalj. Låt patienten blåsa och berätta mellan försöken vad som behöver korrigeras. Oftast avbryter patienten utandningen för tidigt första försöken. Förklara och stötta sedan under utandningen med t.ex. "Fortsätt, fortsätt ,fortsätt!" så går det lättare.